Fidelio
Fidelio är den slutliga versionen i två akter av en opera med musik av Ludwig van Beethoven. Det är Beethovens enda opera.
I ursprungsversionen, med titeln Leonore, hade operan tre akter. Libretton av Joseph Ferdinand von Sonnleithner, Georg Friedrich Treitschke och Stephan von Breuning bygger på ett franskt original, Léonore ou l'Amour conjugal, av Jean-Nicolas Bouilly.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]En verklig händelse under franska revolutionen lär ligga till grund för Fidelio. En tapper adelsdam sägs ha befriat sin äkta make ur fängelset av politisk fånge. Jean-Nicolas Bouilly använde sig av händelsen i Léonore ou l'Amour conjugal, som skulle komma att ligga till grund för en opera av Pierre Gaveaux som uruppfördes i Paris 19 februari 1798, och även för senare tonsättningar av Ferdinando Paër och Giovanni Simone Mayr. Även om Bouillys libretto intog en antirevolutionär hållning och handlingen hade förlagts till Spanien, associerade Parispubliken scenhändelserna med de historiska tilldragelserna i Paris under franska revolutionen. Bouilly och i ännu högre grad den i Wien bosatte översättaren Sonnleithner fruktade censuren. Man vågade inte väcka misstanke om att ha ett "revolutionärt sinnelag". Därför tvingades Sonnleithner i görligaste mån undvika varje hänvisning till den revolutionära tidsepoken. Beethovens propagerande för människornas förbrödring gav operan redan från början en symbolisk och idealistisk innebörd.
Historia
[redigera | redigera wikitext]Operan uruppfördes i ursprungsversionen med titeln Leonore på Theater an der Wien den 20 november 1805, men utan framgång. Medverkande därtill var det faktum att Napoleons armé just intagit staden och publiken främst bestod av franska officerare och soldater, men operan var också för lång och för omständlig.
Efter diskussioner och motstånd från Beethovens sida omarbetades operan två gånger. En första bearbetning i två akter 1806 blev misslyckad, men efter ytterligare en nästan total omarbetning fullbordades Fidelio och den idag oftast spelade versionen fullbordades 1814. Urpremiären på Fidelio ägde rum i Wien den 23 maj 1814. Vid alla tre versionernas uruppförande sjöngs Leonoras parti av den dramatiska sopranen Pauline Anna Milder-Hauptmann. Från henne härrör idén att döpa om operan från Leonore till Fidelio. Teateraffischerna från 1805 och 1806 tillkännagav fortfarande operan under hela dess namn Fidelio, oder die eheliche Liebe (Fidelio eller den äktenskapliga lyckan). Beethoven betraktade äktenskapet som ett upphöjt ideal.
Det finns tre olika ouvertyrer, ofta benämnda 1, 2, 3. Den tredje ouvertyren framförs ibland som en inledning till andra akten. Till sin uppläggning är verket en blandning av tyskt sångspel med viss talad dialog och opera seria.
Den svenska premiären ägde rum på Stockholmsoperan den 14 april 1832 med en version översatt av Bernhard Crusell och den iscensattes åter med premiär den 28 maj 1957 med den tyska originaltexten och den 16 december 1970 i nyöversättning av Folke Abenius.[1]
Den sattes upp på Göteborgsoperan med premiär den 4 februari 2006.[2]
Om operan
[redigera | redigera wikitext]Fidelio har visserligen en typisk, nästan äventyrsliknande operahandling, men musiken är ändå symfoniskt upplagd. För de olika versionerna av operan komponerade Beethoven fyra stort upplagda uvertyrer (tre Leonorauvertyrer samt Fideliouvertyren). Kulminationsögonblicket avslöjar Beethovens instrumentala natur: i samma stund som Leonora beslutar sig för att döda Pizarro, ljuder en trumpetfanfar som tillkännager ministerns ankomst. Den dramatiska upplösningen kommer till stånd genom ordlös musik, som en motpol till det sjungna ordet.
Operans musikaliska rötter går att spåra tillbaka till en kantat som den tjugoårige Beethoven skrev när kejsar Josef II avled. Här framställs despotismens och fanatismens mörker musikaliskt liksom även upplysningens genomträngande ljus. Även Fångkören är symfoniskt upplagd. Också här är det orkestern som bär den musikaliska substansen, ett stigande motiv som kan liknas vid en hand som sträcks ut mot ljuset.
Personer
[redigera | redigera wikitext]
- Florestan, spansk adelsman och fånge (tenor)