Ojibwa

Ojibwa är en nordamerikansk ursprungsbefolkning som i dag utgör den tredje största enskilda gruppen urbefolkningar i Kanada och USA. Enligt US Census Bureau var Ojibwa år 2000 den femte största gruppen av USA:s ursprungsbefolkningar, med 149 669 individer. I Kanada finns ytterligare ca 76 000 personer. Chippewa är en engelsk namnform som vunnit viss hävd i litteraturen, framför allt i USA. De talar olika varianter av anishinaabemowin, som är ett av cirka tjugo algonkinspråk.

Namnet

Namnet "Ojibwa" betyder bokstavligen: "att grilla tills [det] veckas/skrynklas". Uttryckets ursprung är inte klarlagt med fullständig säkerhet. Den främste auktoriteten på ojibwaernas historia, William Whipple Warren, som själv var 3/8 ojibwa, noterade att hans uppgiftslämnare bland ojibwaerna ofta först svarade undvikande, eller inte alls, när frågan kom på tal. Om han sedan framhärdade, hette det vanligen att det hade med tillverkningen av ojibwaernas veckade mockasiner att göra. Warren landade dock i slutsatsen att en annan version som han fick höra mer sällan var sannolikare och kunde förklara de många undvikande svaren. Uppgiftslämnarna ville inte tala om att det ojibwaerna brukade grilla var deras tillfångatagna fiender. Det som därvid veckades var de älgskinn man lindade in fångarna i för att grillningen skulle vara längre innan de dog. Det är möjligen denna obehagliga bakgrund till namnet som gjort att ojibwaerna med tiden successivt övergått till en annan, för många algonkintalande folk gemensam benämning, anishinaabeg, vilken fritt kan översättas ungefär "de riktiga människorna", eller "de främsta människorna". Den bokstavliga översättningen är närmast "människor utan mening/syfte", det vill säga i den positiva betydelsen människor med ett existensberättigande i sig, utan behov av yttre orsaker.

Det finns ytterligare hypoteser, främst bland moderna lingvister, som ifrågasätter Warrens tolkning och hans uppgiftslämnare. Enligt den mest spridda av dessa hypoteser har ordet någonting att göra med framställningen av de på näver ritade piktogram som använts i vissa av ojibwaernas hemliga medicinriter (midewiwin) åtminstone under de senaste 150 – 200 åren. Den rent språkliga hypotesen bygger på ordlikhet (ljudlikhet), men förklarar inte hur hemliga ceremonier inom en liten klan kan ha givit upphov till stamnamnet. Den förklarar inte heller hur det kan komma sig att varken den ojibwatalande (som modersmål) Warren eller någon av hans uppgiftslämnare kopplade det aktuella verbet (ozhibii'iweg) till stamnamnet.

Språket

Ojibwaerna talar egentligen en mängd olika, sinsemellan mycket närbesläktade, dialekter av anishinaabemowin, ett algonkinspråk som talas av de nordamerikanska urbefolkningar som kallar sig själva anishinaabeg. Till dem hör förutom ojibwa de egentliga algonkinerna och ottawaerna. Förutom många olika lokala dialekter karakteriseras särskilt ojibwaspråkets moderna västligaste varianter av ett stort antal lånord från cree, franska och engelska. Grovt brukar man räkna med tre olika huvudvarianter av ojibwaspråket, med successiva övergångszoner mellan de olika dialekterna.

Det är också svårt att på rent språkliga grunder fastställa var gränserna mellan de olika etniciteterna egentligen går. Ottawaernas (eg. odawaa) språk är till exempel så likt vissa ojibwadialekter att det egentligen lika gärna också skulle kunna kallas för en ojibwadialekt. Detsamma gäller de egentliga algonkinerna. Precis som ojibwaerna (och ottawaerna) kallar de sig anishinaabeg, men ojibwaerna anser ändå att de är ett annat folk: Odishkwaagamii ("bor vid sjöns ände"). De etniska gränserna är uppenbart inte av språklig natur.

Anishinaabemowin antas ibland av lingvister ha utgått från ett gemensamt "proto-algonkinskt" språk, men eftersom det från och med 1600-talets slut var lingua franca i området kring de stora sjöarna är den språkhistoriska utvecklingen svår att följa och slutsatserna osäkra. Det är till exempel inte alls säkert att ottawaspråket för flera hundra år sedan var lika nära ojibwadialekterna som det är i dag. I stället kan det vara så att anishinaabemowin snarare ska ses som en vidareutveckling av det gemensamma handelsspråk som de berörda stammarna utvecklade under 1600- och 1700-talet än ett uppsplittrat "proto-algonkinskt" språk som möjligen talades för flera tusen år sedan och för vilkets existens det inte finns några bevis. Vad som är orsak och verkan är inte lätt att fastställa eftersom ett historiskt skriftspråk saknas.

Historia

Tidig historia

Enligt sin egen muntligt traderade historia levde Ojibwa för många århundraden sedan vid "det salta vattnet i öster" ungefär vid Saint Lawrenceflodens mynning, tillsammans med andra "anishinaabeg", nämligen ottawa och potawatomi. Det mesta tyder på att samtliga lämnade atlantkusten någon gång under 1500-talet. Enligt ojibwaerna var orsaken en eller flera epidemier som dödade många av dem och gjorde platsen till "dålig medicin". De påbörjade därför en successiv förflyttning västerut för att hitta en lämplig plats för ny permanent bosättning. Vid Mackinacsundet som sammanbinder Michigansjön och Huronsjön skildes man åt från ottawaerna som valde att stanna där och potawatomierna som valde en annan väg och gick söderut längs Michigansjöns strand. Ojibwaerna gick mot Övre sjön i nordväst.

Ojibwaerna upprättade troligen någon gång i mitten av 1500-talet sin största by på Madeline Island (förr La Pointe Island), i nuvarande Wisconsin, som är den största ön i ögruppen Apostle Islands i Övre sjön. De kallade ön Moningwunakaaning ("den gulbröstade hackspettens ö"). Ungefär vid den tiden delades stammen upp i två fraktioner varvid den andra och större upprättade sina boplatser längs Övre sjöns norra strand.

Genom dessa förflyttningar hade ojibwaerna kommit på ett bekvämt avstånd från sina äldsta kända fiender, irokeserna, som de kallade nadowag ("giftormar"). Den nordliga fraktionen grundade en av sina byar vid Rainy Lake där de för första gången stötte på assiniboiner och cree med vilka man etablerade fredliga relationer. Deras stamfränder på Madeline Island hade inte samma tur. På fastlandet i söder och väster fanns två krigiska grannar som inte ansåg att det fanns plats för nykomlingar, nämligen odugameeg (fox) och aboinug (dakota-siouxer). Båda dessa stammar gjorde omfattande anfall mot byn på Madeline Island men slogs tillbaka.

Den tidigaste skrivna rapporten i vilken ojibwaerna med säkerhet kan identifieras härrör från jesuitprästen Claude-Jean Allouez som besökte dem 1665 i samband med att han upprättade missionsverksamhet hos ottawaer som slagit sig ner vid Shagawaumikong (nu Chequamegon Bay). Men enligt ojibwaerna själva var "prästen med den svarta kåpan" inte den förste vite man som kom till dem. Jesuiterna kom i själva verket till området ledsagade av handelsmän som under flera års tid frekventerat regionen. Det finns något mindre säkra jesuitrapporter redan från 1647–1648 i vilka nämns "saulteaux" som uppgavs vara algonkinspråkiga och troligen är identiska med Ojibwa.

Ojibwaernas första kontakt med de vita ägde enligt dem själva rum så att en av deras krigare vid namn Masewapega på en längre kanotfärd österut observerade en timmerstuga vid stranden och gick i land för att se vem som bodde där. Han möttes av vita män som sträckte fram handen mot honom och därefter visade honom runt. Masewapega noterade att de vita männen var framgångsrika jägare med ett mycket stort lager bäverskinn, vilket tydde på att de hade "stark medicin" för jakt. De vita männen verkade försöka förklara för honom att de ville byta till sig fler skinn och gav Masepawega en stålyxa. Året därpå återvände Masewapega till de vita med flera stamfränder. De hade med sig många bäverskinn mot vilka de bland annat bytte till sig stammens första handeldvapen. En konsekvens av det blev att fox-indianerna och dakotasiouxerna nästan helt tvingades upphöra med sina försök att förvisa ojibwaerna. I stället gick dessa allt oftare över till fastlandet och började successivt tränga undan sina konkurrenter från området.

Möjligen hade de vita inte bara stark medicin utan också någon smittsam sjukdom som snabbt spred sig bland ojibwaerna och ledde till att man övergav byn på Madeline Island, vilket skedde vid den tiden. Besök på ön undveks därefter under flera årtionden av ojibwaer och de hävdade i generationer efteråt att onda andar på kort tid tagit den i besittning. Några år före den svartkåpade prästens ankomst hittade dock några unga och orädda krigare av en slump två utsvultna vita män på ön, och tog dem till sin by på fastlandet. Det var de vitas första besök hos dem och det visade sig att de kommit för att bedriva handel med ojibwaerna, men inte nåtts av någon information om att byn på Madeline Island hade övergetts. Warren daterar, genom att räkna generationer, ojibwaernas första möten med de vita till omkring 1612, vilket förefaller något optimistiskt. Officiella franska källor uppger att Champlain som förste europé nådde fram till Huronsjön 1615 och att hans sändebud Jean Nicolet veterligen 1634 blev den förste att färdas på Michigansjön. Omkring 1640 är nog en sannolikare datering.