Saqaliba
Saqaliba (Arabiska: صقالبة, sg. ṣaqlabī) var en term som användes i medeltida arabiska källor för att beskriva slaver och andra personer från centrala, södra och östra Europa, främst men inte enbart i egenskap av slavar. Termen härstammar från det grekiska ordet slavos/sklavenos (slav), vilket i hispano-arabiska kom att beteckna först slaviska slavar och sedan utländska slavar i allmänhet.[1]
Termen användes oftast för att beskriva slaviska slavar, men kunde också användas för att beskriva alla personer från centrala, södra och östra Europa som såldes av araber, liksom alla europeiska slavar i muslimska länder som Al-Andalus, inklusive icke slaviska européer så som de kristna portugiser och spanjorer som kidnappades från kristna kungariken på iberiska halvön under arabiska slavräder.[2] Liksom europeiska slavar kallades för saqaliba, kallades afrikanska slavar för zanj.
Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]Eftersom islam förbjöd muslimer att hålla andra muslimer som slavar hämtades slavar från den icke muslimska världen: från både Europa i norr och Afrika i söder. Denna slavhandel är känd redan under 600-talet.
Termen saqaliba, som var arabers namn för vita slavar och som ofta har sagts betyda slaver, torde inte beteckna etnicitet i praktiken, eftersom många som föll offer för inte var slaver, även om dessa var en vanlig kategori: bland saqaliba fanns även andra etniciteter som balter, litauer och finsk-ugrier.[3] Slavar från norra och nordöstra Europa kallades för slaver i södra Europa även om de var av icke slavisk etnicitet.[4]
Slavhandeln
[redigera | redigera wikitext]Under tidig medeltid fanns det flera huvudrutter för europeiska slavar till arabvärlden: från Centralasien kom östeuropéer genom mongoliska, tatariska och khazariska slavhandlare via slavhandeln i Khazarriket, slavhandeln på Svarta havet och slavhandeln i Bukhara; från Balkanhalvön kom sydslaver via slavhandeln på Balkan; och européer från västra och centrala Europa kom till Mellanöstern genom slavhandeln i al-Andalus.
Enligt Ibrahim ibn Jakub ska mycket av denna handel under 900-talet ha dominerats av radaniter. Denna slavhandeln ersattes från slutet av medeltiden med slavhandeln på Krim och slavhandeln på Barbareskkusten.
Två slavleder gick genom Västeuropa till Medelhavet via Elbe; en rutt via Koblenz-Verdun-Arles-Saone-Rhone till Almeria vid Medelhavet; den andra rutten gick från brittiska öarna och Nordsjön via Rhen till Frankrike, och vikingar exporterade hedningar som slavar till både kristna och muslimer.[4]
Östslaviska slavhandeln via Ryssland
[redigera | redigera wikitext]- Se även: Slavhandeln på Svarta havet och Slavhandeln i Bukhara
En rutt för slavhandeln gick från östra Europa via Ryssland till Centralasien och därifrån vidare till Mellanöstern och Arabvärlden via Iran.
Under den äldre medeltiden var Svarta havet en genomfartsled för slavhandeln längs Volgas handelsrutt, och slavar exporterades av vikingarna från Östersjön till Bysans via floderna och Svarta havet, eller sålde dem till arabiska slavhandlare som förde dem till Abbasidkalifatet via Kaspiska havet, Samanidernas rike (slavhandeln i Bukhara) och Iran.[5]
Termen saqaliba, som var arabers namn för vita slavar och som ofta har sagts betyda slaver, torde inte beteckna etnicitet i praktiken, eftersom många som föll offer för inte var slaver, även om dessa var en vanlig kategori: bland saqaliba fanns även andra etniciteter som balter, litauer och finsk-ugrier.[6]
Vikingarna tillfångatog slavar från hela Västeuropa, från de brittiska öarna i norr till Spanien i söder, som sedan fördes till hembaserna i Skandinavien och därifrån vidare mot Svarta havet i sydöst eller söderut in i Frankrike. Den tyska prästen Rimbert beskrev hur han på 800-talet bevittnade ett långt tåg av fastkedjade kristna slavar från västra Europa fösas fram i danska Hedeby; en av kvinnorna sjöng en psalm högt för att identifiera sig själv som en nunna, och han lyckas köpa henne fri genom att byta henne mot sin häst. [7]
Fram till 800-talet exporterade vikingar slavar längs Weichsel-Wisla och Donau till Svarta havet.[8] På 800-talet flyttade vikingarna sin slavled från Östersjön till Svarta havet via Ladoga, Novgorod och Msta-floden; samt till Kaspiska havet via Volgas handelsrutt.[8]
Muslimer fick inte hålla andra muslimer som slavar, och det fanns därför en stor efterfrågan på icke muslimska trälar i Mellanöstern. I detta fall sålde vikingarna både hedningar och kristna som trälar till Mellanöstern. Araberna kallade dessa vita slavar för saqaliba, och de var troligen både slaver, balter och finnar[9] samt från västra Europa.[10]
Denna slavled fungerade från åtminstone 786 till 1009, när silvermynt från Samaniderna hittats i Skandinavien, och de människor som kidnappades under vikingarnas räder i Västeuropa såldes troligen just av vikingarna till araberna i Centralasien, en handel som var så lukrativ att den kan ha bidragit till vikingarnas räder i Västeuropa, som var en av deras källor för slavhandeln.[11]
Sydslaviska slavhandeln via Balkan
[redigera | redigera wikitext]- Huvudartikel: Slavhandeln på Balkan
En andra slavrutt gick från Balkanhalvön över Medelhavet till Nordafrika och Arabvärlden. Denna började på 600-talet och fortsatte fram till att halvön erövrades av Osmanska riket på 1400-talet.
Fram till 500- och 600-talet var Balkanhalvön under Bysantinska riket, men splittrades sedan genom en massinvandring av slaver, avarer och andra folkslag. Dessa skapade inga fast sammanhållna stater med centralmakt, vilket gjorde situationen permanent politiskt splittrad. Slaver och andra folkslag utförde ständigt krigsräder mot varandra, under vilka de tillfångatog krigsfångar. Eftersom det inte fanns någon centraliserad myndighet som kunde förhandla om deras lösen, blev dessa krigsfångar ofta sålda som slavar till venetianska köpmän vid kusten till Adriatiska havet. Venetianska slavhandlare sålde dessa slavar vidare till Bysantinska riket och den islamiska världen. Den venetianska slavhandeln med Balkan hade på 1000-talet bidragit till Venedigs blomstring som handelsmakt.[12]
Den gick via slavhandlare från Venedig till slavmarknaden på Egeiska havet och vidare därifrån till Egypten.
Västslaviska slavhandeln via Prag
[redigera | redigera wikitext]- Huvudartikel: Slavhandeln i Prag
En tredje rutt gick från centrala Europa, med centrum i Prag, över Frankrike till det muslimska al-Andalus på den iberiska halvön.
Araberna i Kalifatet hänvisade till skogarna i centrala och östra Europa till Bilad as-Saqaliba ("slavlandet"), och slavar importerades till Al-Andalus därifrån via Prag och Verdun, där många av de manliga slavarna kastrerades.